när verkligheten kommer ikapp
eller rättare sagt när ens liv kommer ikapp. eller är det de förflutna? Norrköping känns det som ibland. att jag flytt igen, sprungit min väg som jag brukar göra, men inte så långt denhär gången. det som var nyss, varma sommarnätter men också den bästa tonårstiden för länge länge sen. och när man inte förväntar sig det, när man nästan till och med slutat hoppas, och inte så att den kommer tillbaka som en orkan och river runt och förstör, utan bara plötsligt står där, vid ens sida, nästan som att allt är glömt, som en lätt lätt vind som smeker din kind och viskar "jag har saknat dig..."
